Monizz Ditt å Datt

den fiffigaste present, kan det vara när man ibland blir riktigt -positivt- överraskad. Och det fick jag uppleva här nu i veckan :-)
Som en helt vanlig dag stod jag då i butiken, några kunder inne, när det plingade till ytterligare en gång i dörrklockan. Och min vana trogen lyfte jag naturligtvis blicken för att hälsa den nya kunden välkommen genom att säga hej. Det var också det jag gjorde, och sänkte åter blicken för att  *boink* snabbt registrera i skallen att: - Vanudå, det var något bekant över den där personen. Så jag upprepar proceduren och konstaterar när jag åter möter blicken på "kunden" att JISSES. det är ju min "storasyster". Ja, alltså inte biologiskt, för det har jag aldrig haft någon. MEN däremot själsligt och känslomässigt. Och jag blev så GLAD :-)
Sist vi sågs var under mindre glada förhållanden, på min pappas begravning. Så att få träffa henne här, i min egen miljö, och då få tillfälle att faktiskt visa vad jag pysslar med om dagarna, kändes ju nu givetvis extra roligt. Tack "syrran" för att du värmde min dag, och delar av kvällen, och givetvis även några minuter den efterföljande dagen. Mamma blev nog lika glad hon :-)

Likaså blev jag tidigare i somras lika hastigt överraskad över att en av mina kusiner med fru tog sig tid att svänga förbi (på en omväg dessutom) för att säga hej, och kolla hur jag har det. SÅNA ÖVERRASKNINGSPRESENTER är alltid skitroliga att få ta del av! Så för er alla som nu kikar in här ibland på bloggen, om ni vill värma ett inbitet "Lapplandshjärta" och passerar västernorrland. Gör då en sväng in till Ånge och titta in på Gnistan -butiken med livslust.
Jag lovar, jag ska ge er det bredaste leendet ni sett,
åtminstone den dagen ;-)
Kram, kram på er allihopa!

...vad tiden går fort. Bestämde mig för att det nog var dags med lite uppdatering här, och döm om min förvåning när jag ser att det nästan är 14 dagar sedan sista inlägget...OOOOPS... Njae, någon Alex Schulman blir jag nog aldrig. Ja, på många olika sätt naturligtvis då, men i det här läget åsyftar jag antalet blogginlägg *flin*.

Ja, vad har då hänt under dessa snart 14 dagar. Förutom att jag har jobbat o jobbat o jobbat, så har vi väl rantat mellan hemma och mammas lägenhet, åkt till stan o shoppat, varit på besök på Försäkringskassan, varit i stallet, hjälpt mor med flyttkort, tvättat, städat, monterat bokhylla - börjat fylla den, fyllt i diverse blanketter, traskat med vovven m.m. Kort sagt, så har det hänt nåt var minut. MEN så är det väl för de flesta... Och tiden går, alltmedans.  Alldeles för fort -för jag kom just på att det viktigaste har jag glömt att presentera, dvs. att vi har ju även hunnit med att fira in ytterligare en tonåring i familjen. "Lilla" Jackeman har ju hunnit fylla "stor", och är numera inte bara till utseende och målbrottsmässigt tonåring. Utan nu är han ju även det rent faktiskt. Tänk bara... inte känns det som att det redan gått 13 år sedan jag gick i Lycksele och vankade av och an i flera dagar med värksmärtor. Hmmmm...liiiite sentimental får man väl lov att bli.
Eller vad säger ni andra som är mammor och pappor?!

Ha det bäst - puss o kram - cykelram/
Mona