I morgon är en annan dag...
Min pappa som intill slutet sa sig vara VIKING, och han höll också sjukdomen stången ett långt tag med sin tjurighet som en sådan här gång verkligen kommit till pass... Ända intill slutet så fick han vara viking, så gott det nu kan få vara när man inte längre orkar med att klara sig på egen hand.
- När så dagen den 7:e maj 2007 övergått till morgonen den 8:e, så lämnade pappa oss kvar, för att själv vandra vidare någonstans i en "värld" där han inte längre hade ont. Och där jag hoppas han träffade på gamla vänner och där älgjaktssäsongen aldrig tar slut. Och där Linnéan växer vilt och frodas, så att han även där kan förundras över att en sådan liten, vacker blomma doftar så GOTT!
Så till minne av min älskade pappa, som jag saknar ibland så att det gör ont, så får dagens inlägg prydas av hans favoritblomma, Linnaea borealis L.
Usel på att skriva inlägg
Ja, det är nog jag det :( Ambitionsnivån startar högt o. sen ------> Hmmmm, ja jag vet, uj vad den dalar. MEN först å främst känns det ju som att jag (tänkte skriva man....öööhhhh, jag är väl ändå jag och inte nån annan, lr? *fniss*) gärna vill ha något speciellt att skriva om, som en händelse eller liknande. Sen så underlättar det ju om man känner att det finns tillräckligt med tid. Är det någon som känner igen syndromet.
Finns det egentligen någn därute som kan förklara var tiden som blir över tar vägen. Ja, det blir nån "snutt" här o där ibland. För om man löste den gåtan skulle man kanske kunna komma på en lösning på hur det skulle gå till att lagra den till ett bättre tillfälle.... Ja, det är ju bara en tanke =P
Idag har vi i alla fall fått vår beskärda del av häst, både min dotter o jag. Pappa och tillika maken var kanske inte fullt lika förtjust om man säger så.... Men om två tredjedelar av de inblandade var nöjda, så har ju majoriteten fått säga sitt och då måste väl allt vara OK? (rätta mig den som vågar *höhö*) Vi gjorde nämligen ett besök på den nu ganska närliggande 4H-gården, så dottern fick rida lite. Och så fick vi möjligheten att klappa får. Bäääää! Senare så var det min tur att bege mig till ridstallet här där vi bor. Jag går nämligen på motionsridning på söndagarna, när jag hinner, ska jag tillägga. DET ÄR SÅÅÅÅ J---KL KUL! Tänka sig att "gammeltanten" kan. OM än med medföljande ömma ljumskar påföljande dag. Tar igen det jag förlorade när sonen låg i min mage. Då, för 13 år sedan.... började jag och några vänner gå på ridskola. MINNS DU GUNILLA :o) Men när jag så var i 5:e månaden lyckades jag med konststycket att bli avkastad. Och sedan ville inte mina goa´ vänner att jag skulle följa med mera. MEN nu tar jag igen detta ;o)
I alla fall är det världens häftigaste motion. Jag flåsar som en blåsbälg och kommer varje gång på att jag nog glömde konditonen hemma på hatthyllan, eller någon annanstans innan jag åkte till stallet =) Maken brukar säga att jag ska fara och åka häst...ÅKA häst....hör bara...ÅKA...hrmf....inte utan att man blir lite förnärmad. Men jag hoppas på att jag någon gång ska lyckas med konststycket att "lura" upp honom i sadeln på någon turridning. DÅ ska vi se om han fortfarande hävdar att man ÅKER häst.
Ha det gott go vänner, och tills vi hörs
/Kramen från mig
