Monizz Ditt å Datt

sedan jag sist skrev, och jag kan bara konstatera att: -Hej Hopp, vad tiden går :-)
MEN jag har bestämt mig för att inte drabbas av den STORA PANIKEN inför att det snart är juletider. Hmmm...trots allt ska ju advent vara en tid av förväntan, längtan och STOR FRID. Så vad bryr jag mig om dammråttorna bestämt sig för att flytta in. Då får jag väl göra det enda rätta  ---> bjuda dem på ost *hehe*. Annars så såg jag ett toppentips för något år sedan hos Aroma. Istället för att tokstäda, feja, baka och laga mat inför julen, så föreslog de att man istället skulle dämpa belysningen och tända ljus (då syns inte dammet), sedan kan man tända en aromalyckta med julens dofter. Alternativ så kan man ju alltid köpa en burk pepparkakor -lägga ut några på en plåt, och sedan ställa in dem i ugnen. Så *VIPS* infinner sig julstämningen i takt med att pepparkaksoset lägger sig som en mjuk varm ullfilt över hela huset. MEN nu är det ju faktiskt 36 (tror jag) dagar kvar till julafton. Så då lämnar jag dessa funderingar ytterligare ett tag.

Vilket osökt får mig att komma in på ett annat ämne...nämligen tanken av att mera leva i nuet. Jag har ju nämligen varit på mitt första kurstillfälle till Naturhälsopedagog, och i utbildningen ska det också ingå bl.a. Mindfulness-övningar. Gissa om det var trevligt och inspirerande!!! Supertrevliga kurskamrater, härliga lärare tillika inspiratörer och en mysig miljö att vistas i. Kändes som att "komma hem". Har du någon gång upplevt att du kommit in i en stor grupp (här på 26+2) och direkt känt att stämningen bara känns såååå OK. Alla utstrålade värme, hjärtlighet, öppenhet, humor och glädje. TACK ALLIHOPA! Och jag längtar tills nästa gång vi ses om några veckor. Jag förundrades över känslan av att alla var så inriktade på att göra det allra bästa av våra dagar tillsammans. Och trots diverse speciella övningar så var det ingen som skruvade på sig och gav skenet av att tycka att något var vare sig konstigt eller pinsamt. Något som jag faktiskt varit med om på andra kurser, då det "alltid" funnits någon/några som ifrågasatt varför övningarna ska göras. Men icke...utan här gjorde alla glatt övningarna och tog till sig nyttan av dem. Visar här nedan prov på vår grupps "konstinstallation", som hade sitt ursprung i saker från naturen som vi var och en kunde relatera till.

Som t.ex. stenar som står för beständighet/tyngd, ett stort flak med mossa som utgör vikten av att ha en grund att stå på, eller rötter som är viktiga för att känna trygghet, eller en kvist med många förgreningar som står för mångfald/erfarenheter, eller en eld (näver) som är livsnödvändig för hela livet, och en kvist som föreställer en  bit drivved som står för vilsenhet ibland - men som även kan ses som en port/eller bro in till allt det andra nödvändiga i livet. Ja, om ni tittar vidare på bilden så kan man hitta oändliga kopplingar --- om bara viljan till tolkning finns...

Sedan fick vi också tillfället att vistas ute i naturen under en "förtrollad" kväll tillsammans med Pers Lars Larsson som arbetar med upplevelseturism i Dalarna. Då gavs vi möjlighet att både lyssna till intressanta historiska berättelser och "sagor", fick mysa vid brasan och umgås, och dessutom smaka på Särnas "nationalrätt" - kolbotten (ska uttalas med dalmål, nåt i stil med Kôlbôttn´). Riktigt kul att få smaka på! Inte att förväxlas med kolbullar. Utan Kôlbôttn´ liknar mer en korsning mellan tunnpannkaka och tunnbröd, och ska serveras med smör, messmör och fläsk -då gärna "Amerikafläsk". Tyvärr fick fläsket vänta till en annan gång, då det fanns deltagare i gruppen som inte åt detta. MEN det var gott i alla fall. Och det är ju ett bra betyg från en som INTE gärna äter tunnpannkaka. Men tänk att nästan allt smakar gott när man får äta det ute i naturen. Visst är det bra knepigt... Jag vill också vidarebefordra ett stort TACK även till Lars för en mycket trevlig, händelserik och tankeväckande kväll. Tyvärr var inte kameran med vid detta tillfälle (heller), utan jag fokuserade mer på att "uppleva" *ler*. Men jag bjuder gärna på några bilder som jag tagit helgen efter jag kom hem. Och det är inte fy skam att ta del av den natur som man har själv hemma runt knuten heller. Titta och bedöm själva, om inte det också ser lite inbjudande ut.

Och bakom skiner solen som renaste guld...

Med solen i ryggen, får månen visa mig vilken väg jag ska ta...

Tappert försöker Lingonen hålla snön och kylan stången...

På återseende. Tack och hej --- leverpastej!

Eller vad säger man när det var 22 år sedan, *flämt* sååå länge sedan, jag var skriven på den adress som är min barndomsadress?? Men hur jag än vrider och vänder på det så är nog Raja, eller ska jag säga Kvarnberget HEM i mina tankar. Och då blir det mitt nuvarande hem som är "hem"... ser ni skillnaden? Javisst, "snuffarna" är naturligtvis skillnaden :-) Hur som helst så var det skönt att komma HEM, om än lite konstigt. För i vanliga fall så brukar mamma och pappa välkomna oss. Och det senare året så har det varit mamma ensam. MEN den här gången så åkte mamma också HEM tillsammans med oss, och hon klev in genom dörrarna samtidigt som vi gjorde det, och INGEN var därinne och kramades och sa välkommen HEM. Men vi gjorde det näst bästa av situationen och passade på att kramas i alla fall :-)

Myren vid Oxfjället

Lördagen var vi och hälsade på pappa, och tände ljus på graven. Och lyckligtvis så hade inte snön lagt . Så även mamma kunde ta sig fram för att säga hej. Förra året vid samma tid var det desto mer vitt på marken. Men fjällen i Borgafjäll ståtade i alla fall vita, som ni kan se här ovanför. Lååångt borta i bakgrunden...

Söndag, så var det dags att börja tänka på att vända kosan "hemåt" igen. Men först passade vi på att plock med "lite" grejer som jag fortfarande inte kommit mig för att ta "hem". Och mamma plockade med sig saker som inte följde med i flytten. Och jag var så fräck så att mitt i packandet passade jag på att ta en promenad runt sjön. En promenad som gjorde att jag fick lägga ytterligare en 7-8km till mina ben-och-fötters erfarenhet. Härligt me mestadels vackert väder under rundan. Och säg den som kan säga emot om jag hävdar att det är vackert! Och som det syns på bilderna, att NU hade det kommit lite snö också.

Milou tittar ut över Storrajan

I änden av Lillraja

"vintervy" över Lillraja

Med den här vyerna, inte är det väl då underligt att man längtar HEM...
Puss och kram- Cykelram
/Mona