Monizz Ditt å Datt

Har just "bläddrat" igenom lite olika bloggar som jag följer. En grep idag tag i mig så jag satt här och hade svårt att hålla tårarna tillbaka... Denna kvinna skriver bl.a. om hur hon följer sin pappa i sjukdomen och resan mot slutet...Minnen sköljer över mig och jag tänker på hur det var i fjol samma dag som denna. Då åkte jag på kvällen "hem" för att tillsammans med min mamma, bror, och min son vaka hos min älskade pappa.
Min pappa som intill slutet sa sig vara VIKING, och han höll också sjukdomen stången ett långt tag med sin tjurighet som en sådan här gång verkligen kommit till pass... Ända intill slutet så fick han vara viking, så gott det nu kan få vara när man inte längre orkar med att klara sig på egen hand.
- När så dagen den 7:e maj 2007 övergått till morgonen den 8:e, så lämnade pappa oss kvar, för att själv vandra vidare någonstans i en "värld" där han inte längre hade ont. Och där jag hoppas han träffade på gamla vänner och där älgjaktssäsongen aldrig tar slut. Och där Linnéan växer vilt och frodas, så att han även där kan förundras över att en sådan liten, vacker blomma doftar så GOTT!

Så till minne av min älskade pappa, som jag saknar ibland så att det gör ont, så får dagens inlägg prydas av hans favoritblomma, Linnaea borealis L.